Att känna kärlek för ett tidtagarur

Idag är "L" i Köpenhamn och tävlar i triathlon (Ironman). Jag har laddat ner en app där jag kan följa henne genom banan. Kl 07:32 startade hon och när jag sitter och tittar på tidtagaruret som går tänker jag på henne med värme. Hon själv simmar just nu. 3 860 meter innan hon ska cykla 18 mil för att sedan avsluta genom att springa 4,2 mil. Ett maraton alltså. Hoppas hon känner att jag tänker fina tankar om henne i det kalla vattnet. När jag skrev detta hade hon varit i vattnet i nästan 8 minuter och jag hoppas hon fått upp värmen lite.

Vi har börjat prata lite igen. Vår relation var speciell. Stundtals magisk och stundtals ett rent utstuderat krig. När vi reste till New York tillsammans sista gången var vi sådana ovänner vid ett tillfälle att hon - nu i efterhand - har berättat att hon då var övertygad om att någon av oss skulle vara död innan kvällen. Vi stod i korsningen 107:th street - Broadway och skrek till varann så folk vände sig om. Det var inte roligt då men nu skrattar vi åt det förstås. Vi var - och är fortfarande - väldigt lika i hur vi tankar energi och mår bra. Båda introverta och behöver mycket utrymme att vara själva. Med henne kunde jag känna mig själv trots att hon satt tätt intill mig och var själv hon också.

Denna bild är nog den bästa jag har från den tiden. Vi låg och vilade middag vid vallgraven i Göteborg. Själva men så otroligt nära och tänkte våra tankar på varsitt håll. Pratade inte.

Jag följde henne hela dagen via appen. Hon gick i mål efter 10 timmar och 44 minuter. Helt otroligt!

Under tiden gjorde jag också små insatser i tobakslandet. 

Jag grävde upp alla rötter och lastade släpkärran. Imorgon tar jag en tur till tippen med lasset. En planta står fortfarande kvar i landet med en rejäl blomklase upptill. Den kan stå ett tag till. Nu ska jag planera för att hämta ny hästskit igen. Den här gången tar jag lokalproducerad dynga från en liten hästgård häruppe. Jag skickade efter en liten jordfräs också.

Det är höst i luften här. Lite kyligare och en klarblå himmel. Stilla. Söndagsstilla. Sommaren har väl varit som somrar brukar. Extrem värme och extrema regnfall. Bränder i USA och på andra ställen där det är värmebölja. Värmerekorden slås i parti och minut och isarna smälter. En pandemi som går upp och ner och dagliga gängskjutningar i våra större städer. Det rekryteras nya "krigare" så det lär väl aldrig ta slut på de där skjutningarna. Man kan ju tro att alla är skjutna snart men det finns tydligen hur många som helst som tycker att ett liv som jägare och villebråd är det liv man ska leva. 

Årets händelse är väl antagligen talibanernas återtagande av Afghanistan. Jag överväger att sluta titta på nyheterna snart. Jag orkar inte höra talas om alla idioter längre. Det känns som om jag vill hålla mig i min egen lyckliga bubbla och inte få en massa negativa intryck utifrån den muslimska världen och gängkulturen i förstäderna till våra svenska storstäder. Kan de inte vara snälla mot varann istället någon endaste gång?

Ytterligare ett älskat avtryck från Sivan.

Hennes lilla ätgrop i kattmatsskålen. Hon är ute dygnet runt nu men rätt som det är sitter hon vid altandörren och tittar in. 

Då vill hon ha mat. Jag ställer då ut skålen och ställer in den igen när hon är klar. Skakar till på skålen så ätgropen försvinner så att hon inte ska behöva böja sig till botten efter maten. Det kan inte stå kvar ute eftersom skatorna och kvarterets alla andra katter kommer dit och stjäl mat för henne och bråkar.

Nu ska jag lägga mig och läsa snart. Jag hoppas verkligen att det kommer en bokleverans imorgon så jag kan slå igen den där jäkla tonårsboken om insekter.