Resan i tiden framåt. Man har väl en viss utstakad väg framåt men vägen blir också till medan man går. Man kan ha mål. Målen kan byta skepnad och övergå till ett annat mål. Man tror man vet vilken väg man ska gå men ångrar sig på vägen och tar en annan väg.
Man är alltid på väg någonstans även om det bara är mot ens egen undergång men vägen dit är det som är livet.
Framtidsdrömmar är anhalter som kan förverkligas. Vägen till dessa anhalter är delsträckor av livet. Ibland är framtidsdrömmarna avhängiga varann och måste uppfyllas i en viss ordning. Jag plockar ibland isär framtidsdrömmar till flera deldrömmar bara för att njuta mer av nuet. Som t ex nu när jag ska till Prag i augusti.
Jag föreställer mig hur jag lämnar kapellet på väg mot Gardemoen tidigt på morgonen den 1 augusti. Då har jag lastat in min resväska i bilen och jag har redan kvällen innan sett till att jag har full tank. Jag knappar in adressen "Hans Garders veg 42, 2020 Gardemoen". Då får jag också ett hum om när jag är framme vid långtidsparkeringen. Jag vet redan då att det inte stämmer eftersom jag planerat ett stopp på vägen för att äta tekakor med stekt ägg och Aromat som jag har med mig. Till det kommer jag att dricka chokladmjölk. Jag kommer även att ha en vattenflaska med mig i bilen. Denna deldröm har jag sett fram emot sedan jag bokade resan.
När jag ätit min matsäck och fortsätter mot Gardemoen är första deldrömmen uppnådd. När jag kommit över gränsen är ett annat delmål uppnått. Vid gränskontrollen hamnar jag i en situation jag inte riktigt kan ha kontroll över men jag oroar mig heller inte för att det ska krångla. Min tidsplan är väl tilltagen så jag gott och väl skulle kunna stå en timma vid gränsen om det skulle visa sig nödvändigt. Jag kanske äter min matsäck när jag passerat gränsen för att då veta hur länge jag kan sitta och äta utan att behöva stressa. I värsta fall kan jag också äta medan jag kör.
Nästa delmål är att göra mig av med bilen och komma med en transferbuss till flygplatsen. När jag väl sitter på bussen känner jag mig lugn en stund igen. Framme på flygplatsen checkar jag in direkt. Gör mig av med bagaget och dricker ur den sista vattenslurken innan jag passerar säkerhetskontrollen. Efter säkerhetskontrollen går jag och lullar runt och tittar på folk. Lokaliserar gaten och håller mig uppdaterad om det blir några ändringar i avgången. Kanske köper något i Tax-freebutiken. Slår ett sista samtal till Felix innan jag sätter telefonen i Flight-mode. Om resan hittills gått över förväntan har jag flera timmar tillgodo här.
När boardingskylten blinkar sitter jag lugnt kvar. Jag låter andra gå ombord före mig. Jag har ingen brådska. Jag har ett handbagage att hålla reda på. Det är det enda. När jag gått ombord hittar jag min plats och lägger min ryggsäck under framförvarande säte. Jag lägger ogärna upp det på bagagehyllorna eftersom jag kan bli störd när jag ska av sedan och hamna i en kö till att nå bagagehyllan. Jag vill bara dra fram ryggsäcken och resa mig och gå.
Det kommer att bli en mellanlandning och planbyte i Frankfurt också. Då tar jag en långpromenad bland alla människor på flygplatsen efter att jag lokaliserat min gate.
Och så fortsätter det tills jag är hemma i kapellet igen. Massor med delmål som kommer att uppnås. Mycket kommer att bli annorlunda än jag tror men mycket kommer jag också lyckas med. Att lägga en blomma på Franz Kafkas grav t ex. Det kommer jag ha gjort när jag kommer hem. Under min Pragvistelse kommer jag att ha gjort hundratals roliga och intressanta iakttagelser. Som jag sedan har kvar som minnen och som också gör mig till den person jag fortsatt kommer att vara.
Så har hela mitt liv gestaltat sig fram till nu. Alla dessa vägar till delmål jag vandrat är mitt liv och en massa ytterligare vägar kommer att vandras innan det här är över.
Vägen blev till medan jag gick. Livet var vägen med alla anhalter och mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar