Att leva i nuet är inte alltid enkelt. En så enkel sak som att läsa en bok och helt bli uppslukad av den utan att tankarna far iväg till annat är inte ens att tänka på ibland. Om det är för mycket runt omkring en går det inte att koncentrera sig.
Det är en konst att stanna upp och aktivt njuta av stunden. Det tycker jag ändå att jag lärt mig nu. Pandemin har varit så lärorik för mig när jag inte behövt göra saker som bjuder mig emot. Som att skrapa bilen och knappt hinna med Karlstadtåget. Jag har verkligen kunnat stanna upp och inse vad trevligt jag har det. Att jag verkligen hör hemma här i mitt liv och i min kropp.
Jag tror aldrig jag tidigare upplevt "Katarsis" så ofta som jag gjort under pandemin. Tillfällen då jag känt en plötslig kristallklar insikt.
Jag minns inte när jag hade det långtråkigt senast. Det tillståndet har försvunnit från min känslopalett och inte ens monotona göromål upplever jag som något problem längre. Som att borsta av 400 tobaksblad för att sedan trä upp dem på en ståltråd att torka. Jag kan längta efter monotona saker ibland eftersom jag mår så gott i stunden när jag utför göromålet. Det finns hela tiden ett så stort mått av tillfredsställelse och belöning i monotona saker. Plötsligt har man gjort hälften och sedan är man plötsligt klar.
Jag har också alltid tyckt om att sitta och ta in omgivningen och tänka. På en flygplats eller på en soffa i Central Park. Det är förstås många gånger ett sätt att stå ut med att vänta. Som att vänta på att man ska få gå ombord på en flight men man sitter ganska bra i soffan vid gaten. Titta på alla olika människor som ska till samma resmål som man själv. Förundras över individerna och hur de blev som de blev. Hur djupa eller ytliga de ser ut och framstår för mig. Hur de tänkt när de valt kläder denna dag eller hur deras relation verkar. Har de "Kärlek" eller är de innerligt trötta på varann och har svårt att dölja deras farhåga att den här resan kommer ställa allting på sin spets. När de känner sig tvungna att vara romantiska och lyckliga trots att de inte kan tänka sig något mer motbjudande.
Det är väl i nuet jag mår som bäst. Känslan av att jag inte vill vara någon annanstans eller i någon annan situation än just den jag är i i stunden där och då. Det är den känslan jag oftast har nu. Det är klart att jag längtar till att få gå ut på stan i Prag första kvällen när jag landat men jag har ingen brådska dit. Den dagen kommer och före det ska jag ha 20 bra andra dagar i mitt nu.
I Finland finns ett underbart begrepp för den totala lyckan. Kalsarikänni - Att vara själv hemma, berusad och endast iförd underkläder. Helt underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar