Hobbybackar

Så här ser det ofta ut i mitt liv. Jag har en massa saker som tillhör ett visst ämne (hobby) men har dålig ordning på det. Jag har omedvetet börjat att organisera sedan många år tillbaka förstås men har inte nått riktigt ända fram. Nu har jag märkt att förändringar börjar ske när jag snart ska fylla 60.

Att hitta t ex en gaffel brukar inte vara svårt. Den ligger oftast i bestickslådan eller i diskmaskinen. Rapalawobblern ligger i draglådan. Den hamnar inte i bestickslådan och vice versa. Problemet verkar uppstå när man tar sig an något nytt intresse och det behövs förvaring. 

När jag höll på med surdegsbakning började det med att jag placerade nytillkomna mjölsorter tillsammans med övriga skafferivaror. Jag fick alltid leta bland de olika förpackningarna i mitt lilla skafferi bland en massa andra saker tills jag kom på att jag kunde iordningställa en stor plastback med lock för alla surdegsgrejer. Då fanns ju allt på ett ställe. Den plastlådan kunde jag ställa undan någon annanstans än i köket när jag inte behövde skrädmjöl eller rågkross. Vissa av sakerna kanske behövde vara på två ställen då tyvärr. T ex flytande honung. Det använde jag alltid när jag bakade och ibland till annat. Då började jag köpa dubbelt i stället och löste det på det viset.

På bilden ovan syns den "kamerautrustning" jag haft med mig till Spanien. Den har sedan egentligen inte haft någon plats här hemma utan har mer eller mindre legat utspridd på flera ställen. Kamerorna på bänkar lite här och där och kablar bakom något annat på någon hylla någonstans. Hållaren till cykelstativet till min GoPro-kamera har legat någon annanstans.

Alla mina indiska kryddor har jag i en stor plastlåda numera. Den lådan ställer jag undan i mörkret uppe på vinden om jag inte ska laga indiskt. Det blir ett omak med att gå upp och hämta den. När jag är färdig med lådan - om jag inte är inne i en indisk period - ställer jag upp den igen. Eller så ställer jag den i trappan upp till övervåningen som på en mellanstation och tar med den nästa gång jag ska upp eller tills jag irriterar mig tillräckligt mycket på den.

Nu är det dags att skapa en akvarietillbehörslåda. Något jag inte ens kunde föreställa mig ett behov av för två månader sedan.

Så här ser det ut för mig i det verkliga livet och det har det alltid gjort tyvärr. Sådan är jag liksom. Det rostfria skohornet blir svårt att hitta under kikarfodral och bruksanvisningar. Tomma plastburkar som kan vara bra att ha.

Här är en annan - tidigare fri yta. Här ligger gamla fröer, kortleken, konstpapper. Det mest skrämmande är att se att det ligger väggfästen till rör från installationen av värmerören här i prediksalen. Det måste ju vara runt tio år sedan de behövdes och hamnade där. Isskrapan med "Dag Vag-loggan" hör också den perioden till. En exceltabell över mitt sedan länge avdöda hibiskusbestånd ligger också där. Jag skulle heller inte bli förvånad om det låg kamerautrustning under Excellistan. Ovanför kortleken syns en bar fläck av bordet. Det är där det förekommer "torr biofilm" som jag skrev i gårdagens inlägg. Det är damm som p gr a växlande luftfuktighet genom åren fastnat på ytan och bildat en dammhinna som man måste fysiskt torka bort med våt trasa. Om det inte görs kommer biofilmen bli tjockare. Den är kanske inte direkt skadlig för mig som människa men den är vedervärdigt äcklig. "Ingrodd smuts" helt enkelt.

Jag har försökt att få ordning på sådant här tidigare men har aldrig riktigt kommit ända fram och kommer heller troligen inte att göra det fullt ut nu. I Spanien går det bättre men inte fullt ut ändå ännu.

Ett tag i mitt yrkesliv skulle man upprätta processer för allt möjligt. Min dåvarande arbetsgivare försåg mig med Microsoftprodukten "Visio" för att jag skulle kunna upprätta flödesscheman över olika processer. För att lära mig programvaran tog jag mig an att göra processer som jag väl känner till och då gjorde jag denna.

Detta var 2010.

Ett flödesschema från vänster till höger med viss färgsymbolik för tydlighetens skull. 

Processen ovan hittade jag inom fem minuter när jag letade efter den eftersom den ligger i min dator. I en dator är det ganska enkelt att organisera information så därför var det inte särskilt svårt. I det här fallet var det bra att filen inte låg i ett Apple-operatitvsystem för då hade jag aldrig hittat den tror jag. Windows var enklare att organisera saker i tyckte jag. Ända tills de införde "Sharepoint" så det blev omöjligt för mig att förstå. Ytterligare en lättnad vid pensionen.

Att skapa detaljerade rutiner har både för och nackdelar förstås. Ofta hittar men genvägar genom processerna men då behöver rutinen skrivas om men det görs ändå inte och rutinen blir då värdelös. Därför ingår det att - minst årligen - uppdatera alla dessa rutiner. Någon på arbetsplatsen har det som arbetsuppgift som ofta står lite utöver den egentliga arbetsuppgiften som personen anställdes för. 

Min vän Sven Bornemark kommer att känna igen detta väl. Han har nämligen skrivit bruksanvisningar till olika programvaror bl a.

En process kanske är bra för sådant som sällan utförs och av ständigt nya personer. Men den måste hela tiden vara aktuell annars är den helt värdelös. T ex att kalibrera en strålningsmätare. Där är rutinen jätteviktig. Det kanske görs en gång per år och av olika människor varje gång. Även om man tänkt att en person alltid ska ha ansvaret för att "kalibrera strålningsmätaren" kommer det inte att bli så. Ordinarie är pappaledig när det ska göras och någon annan måste ta det t ex. 

Låt säga att du ska ut och mäta bakgrundsstrålning utomhus en gång per kvartal. I rutinen står hur du ska göra i detalj. Detta är faktiskt en riktig arbetsuppgift på vissa miljökontor. 

Just denna dag börjar det spöregna precis när du satt dig i bilen och ska ut. Hur ska jag kunna mäta då? Kan instrumentet ta skada? Ska jag flytta mätningen till någon dag då det inte regnar? Men då måste jag ju kalibrera om det eftersom det enligt rutinen ska göras samma dag som mätningen sker. Då behöver det stå i rutinen "Om det regnar vid mätningen och instrumentet riskerar att bli vått går det bra att sätta en plastpåse över mätaren. Det påverkar inte mätresultatet."

Annars blir det svårt för den som aldrig gjort det. Om det är samma person som gör det varje gång vet ju personen att det går bra men processen är inte bra om personen är ny.

En annan stor fara med processer och rutiner är att omdöme inte ryms inom dem. Tänk att skriva en rutin för hur man bemöter en annan människa. I ett sådant fall är omdömet med i bilden varje millisekund. Vilket humör är personen på? Hur ser jag/känner jag av det? En ängslig rynka mellan ögonbrynen?

Steg 72: Om personen du meddelar det tvingande beslutet uppvisar en ängslig rynka mellan ögonbrynen bör du överväga att ge beskedet skriftligen. 

Och vad är "ängslig"?

Sven Bornemarks kusindotter Jonna Bornemark är en svensk filosof som skrivit mycket intressant om omdöme. Omdöme kan man inte lära sig i en skolbänk. Det handlar om "livets skola" (för övrigt ett uttryck jag inte tycker om av någon anledning). Kort kan väl sägas om omdöme att det avgörs från ögonblick till ögonblick beroende på hur situationen ser ut. Det är svårt att få med alla situationer som kan uppstå i en skriftlig rutin.

En annan sak som Jonna skriver om är "handlag" även om hon kallar det något annat. Hon tar ett exempel på hur en skriftlig rutin beskriver hur du ska flytta en sängliggande patient till en rullstol. Det går att beskriva i text men patienten kommer direkt att märka om du gjort det förut eller inte. 

Anna m fl beskriver "kunskap" som faktakunskap, handlag och omdöme. Inte med de orden precis men så som jag översatt det. Erfarenhet knyter väl ihop handlag och omdöme lite också.

Felix har under min spanienvistelse uppvisat en brist på kunskap om skottning. Men jag klandrar honom inte för det. När han har ett eget hushåll och egen bil sedan kommer han att förstå. 

Den rena faktakunskapen har han. Bilen kan bli stående i snö och inte komma loss om man inte tar bort snön. Han vet också att det finns olika sätt att göra det på. I vårt fall borste, snöskyffel och i värsta fall en sådan där rejäl snösläde för stora lösa massor. Han kan också hantera all de olika redskapen.

- Men vad han inte riktigt har ännu är erfarenheten och omdömet. Han tänker nog t ex inte på att han plattar till snön under däcken om han flyttar bilen om han inte skottar först. Det kommer ofelbart att bli isvalkar där sedan som försvårar skottandet ännu mer.
- Han har inte "tid" att skotta trappan de första gångerna när han ska in och ut vilket gör att han trampar till snön på fotstegen. Han gör så tre-fyra gånger innan han försöker skotta bort det som nu frusit fast. När jag kom hem natt tillsöndag var trappstegen utjämnade till en isbacke så jag knappt höll på att ta mig upp. Dessutom hade jag en resväska som vägde på grammet 23 kg. Ända sedan jag kom hem nu har jag varit ute flera gånger om dagen för att försöka salta bort isen. Men det är för kallt (-13) för att det ska funka ordentligt.
- Han har inte skottat runt bilen alls så jag har jag en smal gång på förarsidan. För att borsta av rutorna på passagerarsidan måste jag backa ut på vägen annars måste jag pulsa i snö.
- Han tänker heller inte på att det är en ofattbart dålig idé att ta sats och köra igenom plogvallen in på gården och sedan gå in och lägga sig i soffan. Då är det ofta korp och spett som gäller för att ta sig ifrån gården sedan.

Allt det här är saker han kommer att förstå.

Idag på sjukhuset hittade jag dessa på apoteket.

Sockiplast. 

Jag körde vita sockiplast i nian på grundskolan när jag tyckte att trenderna med olika tuffa gymnastikskor gick för långt

Ikväll skruvade jag ur delningsfiltren till mina högtalare.

De ska med till elektronikdoktorn Tobias i  Karlskoga på lördag om väglaget tillåter. Det betyder att jag är utan ljud i prediksalen. Men jag har ogärna spelat mot slutet ändå eftersom det är något som inte stämmer i ljudbilden och jag misstänker att komponenterna i delningsfiltren behöver bytas.

Resultatet av hobbybackinvesteringen idag. En "Fotoback" och en "Akvarieback".