Karlstad - en helt främmande omvärld

Förvaltningsdag i Karlstad igår. Gick upp kl 5 och jobbade.

Inte ens Morgonstudion fanns som alternativ då. Förberedde en utbildning som ska genomföras på måndag. Drack kaffe och åt frukost och tog tåget kl 07:21 till Karlstad.

Fy faan vad dumt!

Spår efter den intensiva halkbekämpningsinsatsen de senaste dagarna. 

Jag är hungrig hela tiden och det besvärar mig. Jag tror det är en av medicinerna som gör att det blir så och jag ska ta och börja fasa ut den nu efter helgen. Den kan tydligen vara lite lurigt att bara sluta tvärt med. Men det är väl den som gör att jag blir så speedad också förstås. Det kommer jag i så fall att sakna.

Började plötsligt nynna på "Hole in the sky" med Black Sabbath i duschen. Det blev genast en favorit när albumet "Sabotage" kom (1975).

Skottade hjälpligt innan jag gav mig iväg.

Satte mig hos kollegan Britt på tåget och vi pratade hela vägen till Karlstad. Vi sågs väl i november någon gång. Kom in på jobbet och kände mig direkt väldigt olustig.

Här vände sedan dagen helt för mig.

Jag vill påminna om att Kapellbloggen inte bara är en lättsam blogg. Men det har väl följarna märkt också förstås. Ibland får kapellbloggen karaktären av en dagbok där jag låter folk ha insyn. Jag skäms aldrig för vem jag är. Nästan aldrig i alla fall. Kapellbloggen är som sagt en dagbok för att Felix i efterhand ska förstå vem hans pappa var. Men även för de som orkar läsa och känna igen sig i dråpliga och ibland svåra situationer. 

Igår på jobbet kraschade jag totalt.

Senaste gången var det den 23 oktober 2022 och jag känner igen mönstret. Sammanhanget var detsamma. Jag skulle möta en grupp människor där jag känner mig som oönskad och som en kuf. Som Erdogan på ett NATO-möte. Så känner jag på min arbetsplats numera tyvärr och det är tur att jag slipper vara där alltför ofta. 

Men jag är ändå glad att det var ett tag sedan jag hade en attack och att jag har mått väldigt bra tiden emellan dessa datum.

När jag kom till jobbet var folk redan på plats men jag var ändå bland de första. Jag satte mig med de andra och drack kaffe och tog en macka. Vi pratade om ditt och datt. Jag hade tagit med mig fem snusdosor med "vitt" snus som jag köpt men inte tyckt om. Jag vet att flera på jobbet snusar sådant så jag tänkte ge bort mina dosor. Jag la upp dosorna på bordet framför mig och sa ett de som ville ha fick ta. Några lyfte på doslocken och sniffade ner nyfiket. Saken kom på tal att man har ett skåp där man kan lägga saker man inte längre vill ha och att vem som helst kan gå och plocka där. Det kan vara böcker och pelargonsticklingar och allting som man bara liksom vill bjussa på till sina kollegor. Där kanske man skulle placera dosorna helt enkelt.

Men då kom de på att det skulle inte se så bra ut. Snus innehåller ju nikotin och man var rädd för att det skulle bli liv om det. Det var alltså inte PK.

Här kände jag att jag gått över en gräns som jag borde förstått fanns i dagens samhälle. Jag skyfflade ner dosorna i ryggsäcken igen och försökte glömma min fadäs men det satte sina spår bara det lilla. Att jag inte förstår hur man beter sig i den nya världen.

Dagen började och vi pratade om hur duktiga vi varit under 2023 och hur intressant och roligt vi skulle ha det under 2024. De applåderade sig själva flera gånger. Och vad bra alla tycker om varandra. Och hur vi finns där för varandra. Och hur långt vi kommit med åtgärdsplan för suicid. Och åtgärdsplan för hot och våld. 

Min verksamhet Miljösamverkan nämndes inte ens trots att min verksamhet var den enda som förväntas gå med lite plus 2024. Eller rättare sagt den enda verksamheten där man inte skulle behöva nalla på sparat kapital för att få det att gå runt 2024. Och det fantastiska arbete jag uträttat genom att få till en grundutbildning i fyra delar för nya inspektörer. Som numera körs på nationell nivå. Som blivit en succé. Inte bara för Miljösamverkan Värmlands och Örebro län där jag är ansvarig utan för hela riket. Bortglömd igen.

Det pratades om det nya Suicidpreventionsdokumentet som upprättats. Jag har inte läst det  men direkt känns det att detta är upprättat bara för att organisationen måste ha en plan för suicidprevention. Och här finns den nu. Och titta vad bra vi tänkt. Och nu behöver vi inte prata om det på ett tag. Vi finns nu på listan över kommuner i Värmland som har en antagen plan för hur organisationen tänker arbeta med suicid. Om en sådan lista skulle upprättas i NWT så finns vi med på den. Vad tänker man om de stackars kommunerna som inte är med på den listan? Vi ska jämföra oss och vara bäst. Jag är så trött på den där jakten att alltid behöva bli bättre och bättre för att en dag vara bäst.
Suicidplanen är upprättad av 8 kvinnor i 35-50-årsåldern. Det är väl bra att de engagerar sig men vad vet de om vad som rör sig i huvudet  på medelålders män som är i den största riskgruppen. Varför frågade de inte de ur riskgruppen som vet hur det är att stå inför valet att släcka sitt jävla liv för att världen skulle bli en bättre plats utan mig?

Sedan pratade vi om värdeord som kommit upp i en enkät. Ordet "Mod" var ett sådant. Kollegorna kände sig modiga tyckte i sin roll. Frågan ställdes inför gruppen: -Vad betyder mod för dig? Någon sa att man kan ifrågasätta saker som kommer upp i arbetslaget utan att riskera att känna sig dum eller att vara besvärlig. Jag höll inte med men lade band på mig. Det är ju precis det jag känner att jag inte kan. Inte om jag har avvikande uppfattning. Om man tycker som alla andra går det bra men jag upplever att det mesta jag säger inte är okej. I min värld är det helt tvärt om men det bör jag inte säga.

Sedan var det fika.

Jag hamnade vid ett bord där alla pratade om hur tappert de cyklar till jobbet varje dag trots detta eländiga väder som råder nu. Även hur de cyklade i tisdags när det var 25 minus. De överträffade varandra i miljövänligt hjältemod. Jag började känna panikångesten smyga sig på och försökte häva den men jag insåg snart att det inte skulle gå. 

HELA  JÄVLA JAG ÄR JU FEL BLAND DESSA LYCKADE OCH DUKTIGA MÄNNISKOR.

Jag reste mig, lade la handen på min chefs axel och viskade "Panikångest" och gick därifrån in i föreläsningssalen igen och satte mig med hoodien uppe, stirrade ner i bordet och satte i mina hörselproppar, nära till gråten.

Här satt jag då igen. Den där jävla kufen som ingen är intresserad av. Som inte förstår den moderna omvärlden och det som är PK. Jag hade gjort bort mig och avslöjat mig som den medelålders tröga man som jag får intrycket av att de ser mig som. Jag skämdes för att jag inte förstått hur världen funkar nu. Att nikotin inte är något man tar lätt på. Att man kan göra sig skyldig till att någon får ett återfall kanske om man erbjuder nikotin på arbetsplatsen så som jag så obetänksamt gjorde igår.

Det jobbiga för mig blir att jag till slut inte vet vad jag vågar göra över huvud taget och då blir jag paralyserad. Att "vi har högt till tak" stämmer inte för mig. Att de som tycker lika har högt till tak kan jag väl förstå men att det alltid ska vara jag som sticker ut.

Det är inte bara i min organisation det ser ut så här. Det är nog vanligt i andra organisationer också i alla fall om man inte är riktigt som alla andra.

Jag sa till min chef att det var lika bra att jag åkte hem och hon höll med. Precis när jag skulle gå kom en av kollegorna fram till mig och sa: -Hur är det Eddie? Jag svarade: -Panikångest. -Vill du prata, sa hon? -Nej. Jag vill bara härifrån, sa jag. -OK, sa hon.

Men egentligen ville jag nog det. Men jag ville inte lägga sordin på stämningen som var på den "trevliga" förvaltningsdagen vi nu skulle ha när vi var tillbaka efter julledigheten. Hur vi skulle ha en ungängeseftermiddag med besök på Brigadmuséum och tipspromenad. Trerätters vegetariskt på kvällen. Och hur duktiga vi var som höll "Kick-offen" inom den egna kommunen och inte belastade skattekollektivet med någon hotellnatt ens.

På ett sätt ångrar jag ändå att jag inte stannade och pratade med henne. Jag tycker mycket om henne och hon såg mig där och då. Hon lät mig också löpa utan att klänga sig kvar. Hon respekterade mig. Men jag var rädd att förstöra hennes dag. Det skulle varit så komplicerat att förklara för henne vad det var som bekymrade mig även om jag tror att hon skulle kunna vara en av dem som förstod mig. Jag förstörde säkert dagen för miljöenheten ändå. -Vart tog Eddie vägen? Han bara försvann.

Min chef och kvinnan som såg mig skulle heller inte kunna säga till de andra att jag fick panikångest. Sådant får man inte prata om heller. Vilket jag önskade att de gjorde. -Han mådde inte riktigt bra, föreställer jag mig att man sa i mitt kölvatten. Det går inte att kalla sakerna vid deras rätta namn. De är säkert rädda för att de avslöjar en defekt som jag själv nyss avslöjat för dem och sådant får på inga villkor pratas om. Om jag hade skurit mig eller brutit handen hade alla kunnat prata om det men inte om det skär sig i hjärnan. Det är hjärnkrascher som är tabu.

Det var en och en halv timma kvar till nästa tåg. Jag satte mig på en hård låda inne på Mitt i City och försökte slumra mot en ännu större låda. Satt där med min skam över att vara den usla människan jag är som inte förstår min omvärld. De har ersatt sofforna där för att folk inte ska kunna sitta förstås. Gick in på Bolaget och köpte tio starköl som jag ändå inte kan dricka ihop med medicinen. Alkohol som är den enda medicinen jag vet hjälper mot detta. Jag kunde inte ha ölen i ryggsäcken för det gjorde för ont i axeln så jag fick bära den på stan i en tygkasse till tåget.

När jag kom till stan panikkörde jag till Maxi för att få med mig lite mat hem ifall jag skulle låsa in mig några dagar i kapellet. Det skulle tydligen bli väldigt kallt igen också. När jag kom hem var jag tvungen att skotta det jag inte hann på morgonen. Sedan gå rakt igenom huset för att skotta till vedskjulet så jag skulle kunna hämta ved. När jag var klar var jag så slut att jag inte orkade tända en brasa ens utan bara rasade ihop på soffan och somnade. Det är det enda sättet att återhämta sig på för mig efter en panikångestattack.

En kväll i TV-soffan där jag inte ens vet vad jag tittade på för program. Helt handlingsförlamad. Lyckades inte blogga.

Kunde inte somna. Kunde inte läsa. Kunde bara ligga och gråta med Sivan tätt intill mig. Hur ska det gå? Varför blir jag inte bra i axlarna? När ska jag få komma åt sjukvården. Jag är uppsatt för en tid hos fysioterapeut men jag får ingen tid. Kan jag fortsätta att jobba när jag mår så här. Måste jag sjukskriva mig igen. Och bara strunta i de möten och det arbete som jag gillar så? Bara släppa mitt ansvar jag har mot inspektörerna därute. Överge dem för att jag har hjärnspöken som ingen tar på allvar. Och ställa in ett utbildningstillfälle på måndag som ändå kommer att kosta Miljösamverkan ca 25 000 kr av skattebetalarnas pengar som vi inte får något för. Orkar jag när allt är som det är?

Jag insåg att jag var tvungen att tänka hela helgen på hur jag skulle göra med allt. Jag ville heller inte prata med min chef innan jag tänkt klart så jag skrev ett mail till henne på natten och bad att få prata med henne på måndag eftermiddag. 

Jag hade ingen aning om hur det skulle bli att vakna idag och hur jag skulle känna då men jag trodde och hoppades att det kunde vara något bättre. Det brukar läka ut lite efter en natts sömn. Men sedan vet jag ju ändå att jag är den där usla människan ändå förstås. Ihop med de där andra människorna. Inte ihop med min egen hjärna eller i sällskap med Felix. Men med mina unga kollegor på jobbet och i andra sammanhang. Blir bedömd av min omvärld och samtid på grunder jag inte förstår.

Men när fredagsmorgonen kom gick jag upp kl 7. Jag hade varit uppe några timmar på natten och suttit vid datorn och försökt distrahera hjärnan från dagens upplevelser och det verkade som om jag lyckades.

Jag började arbeta direkt när kaffet var klart. Fick saker gjorda på ett effektivt sätt. Gårdagen var nästan glömd. Jag hade ont i axlarna men det funkade. Jag känner igen denna totala vändning från en panikångestattack också. Att hur jag än försöker så kan jag inte föreställa mig hur jag mådde igår. Inte om jag inte återberättar det för någon i alla fall.

Denna arbetsdag flöt på jättebra och jag fick mycket gjort. Åt Palak Beef ur frysen som var helt gudomlig kl 14. 

Ful men underbar. Vilka smaker alltså.

La mig kl 20 och läste med Sivan på armen. Somnade. Vaknade 21:30 och gick upp och kollade akvarier på Youtube. Jag ska åka över till Karlskoga imorgon till en akvarist och titta och kanske köpa lite sten och sådant. Lämna in delningsfiltren till JBL-högtalarna till elektronikdoktorn "Tojo", Min tidigare kollega Dag från tiden på länsstyrelsen kommer till mig och vi ska åka tillsammans till Karlskoga. Det ska bli minus 21 imorgon.

Nu är det -19,2.