Elefantkyrkogården

I morse när jag åt en mandarin smakade en klyfta koriander. Mycket märklig upplevelse. Undrar om det var en felsignal i hjärnan till följd av smakbortfallet under min covid. När jag sedan tog en persimon blev jag så kärv i munnen att jag inte kunde tugga. Otroligt märkligt. Jag har aldrig varit med om det tidigare. Min saliv upphörde plötsligt att ha smörjande egenskaper och tungan betedde sig som om munnen varit helt torr inuti. Så som det blir hos tandläkaren ibland när de blåst allting torrt med den lilla luftpistolen. Det var tur att jag inte behövde prata. Det hade nog inte gått med en tunga som inte fungerade. Som tur var gick det över innan jag gick ut för dagen.

Jag provgick sträckan till busshållplatsen jag ska stiga på vid på söndag för att vara vid saltsjön kl 10. Jag behöver gå kl 8 hemifrån senast.

Undrar vad det här är.

Det här ser jag lite här och var också.

En vattenflaska som är fastsatt med en ståltråd. Jag har ingen aning om vad det kan vara. Bara i gathörn. Det finns inget som droppar i flaskorna eller så. De bara står där. För hundägare att fylla på medhavd vattenskål?

Här stod ett gäng gubbar och kastade klot på käglor. Det är heller inget jag kommit i kontakt med tidigare.

I går kväll gjorde jag lite nya inställningar på kameran. Nog för att jag gillar färg men denna bild på havet blev egendomligt blå.

Jag var inne hos en mäklare och satt och pratade en stund. Jag kan tydligen få ett ganska bra boende för min budget. En lägenhet eller en bungalow i alla fall. I ett hyfsat område dessutom. Det skulle vara lite roligt att utforska bostadsmarknaden lite. Inte för att jag kommer att köpa något i brådrasket men det tar en stund att förstå marknaden också.

Jag förstår ju vad välgörande detta klimat skulle vara för mig. Det hänger förstås också på vad min arbetsgivare kan tänka sig att skriva avtal om. Det får jag reda på i januari. SVT Värmland skrev ett SMS till mig idag. Reportern som var där och dokumenterade distansarbete ville göra ett julreportage om misteln jag har i min trädgård inför julen. Jag kunde förstås inte låta bli att visa den förra gången hon var hos mig. Nästa år kanske om misteln lever då.

Idag fotograferade jag också "smaklösheter". Jag ska samla på mig lite sådana bilder och lägga upp ett litet kollage senare. Det finns smaklösa saker härnere vill jag lova.

Jag försökte gå på museum idag också men det var helt igenbommat. Det gick inte att läsa sig till på nätet. Museum om saltutvinningen här och vad den betytt för området.

Sedan tog jag bussen hem igen och gick ner till restaurangen "The Santa Maria" härnere på stranden. Jag åt ett grillspett.

Jättegott kött. En engelsk restaurang med nästan uteslutande brittiska gäster. De stänger kl 17 alla dagar. Jag frågade faktiskt om de hade öppet på nyårsafton nu när jag blir själv. De stängde kl 17 även då.

Ölen smakade så gott så jag blev sittandes och tog ett par till. Sedan släntrade jag hem till lägenheten och öppnade en burk San Miguel.

Jag är verkligen inte nöjd med min fotografering. Jag får nog utforska möjligheterna ytterligare. Saknaden efter min trotjänare - Lumixen - är stor. Jag ska aldrig mer resa en meter utan den.

Jag såg vackra blommor på hemvägen i alla fall.

Torrevieja
Jag bor i en väldigt ful stad. Det finns inga vackra byggnader. Det enda som är vackert är alla blommor, en del fåglar och havet. Resten kan jag vara utan. Men klimatet är bra. Det är hyfsade priser på mat också. Både på restaurang och i affär.

Det ska bli spännande att träffa min vän Tony när han kommer ner imorgon. Han kommer att ha en del svar på mina frågor och tips för ett framtida liv i detta klimat. Inte nödvändigtvis Torrevieja. Det vill jag verkligen understryka. Allt är verkligen fult här. Alla dessa invandrade vita människor från nordeuropa och Skandinavien. Hur skruttiga de är och hur de går runt med sina trötta hundar. Hundarna är lika blasé som ägarna. Ingen iver. Ingen nyfikenhet bara ett grumligt gråbeige töcken som de släpar sig runt i. Jag orkar inte riktigt se det faktiskt. Hur de också verkar kräva av det spanska samhället att de ska få alla sorters stöd. Och hur de klagar på allting.

Jag var inne på ett litet café idag och tog en toast inne i stan. Konstigt nog var det bara svenskar därinne. Det var inget jag förstod när jag klev in. Jag fick t o m en meny på svenska. Men jag kände ett omedelbart förakt för människorna därinne och jag gav mig inte tillkänna som svensk. Svenska pensionärer där alkohol blivit den enda drivkraften. Äldre par som sitter på en bar och dricker vin hela dagen. Vad gör de sen? Var går de? Går de hem och sover eller tittar de på TV? Varje dag. Pratar de ens med varandra? Inte på restaurangen i alla fall. Sitter bara och glor och väntar på att alkoholen ska få effekt.

Alla kvinnor jag ser som är så trötta på sina odugliga män. Som inte drar sig för att tillrättavisa gubbarna som om de vore små barn. Paren håller avstånd till varann på trottoarerna. De går var för sig. Inga som går hand i hand och inte kan få nog av varann. Jag har inte sett kärlek sedan jag kom hit. Som helt fri och utomstående känner jag hur hennes förakt bara dryper bakom honom som går fyra meter framför. Han fattar inte ens det. Han bara går där och skärper sig så han inte går på ett sätt som kan irritera henne. Eller vara i vägen för mötande på trottoaren. Sådant som hon förstår men inte han. Och det får han veta också. Hur dumt - enligt henne (hon som vet) -  han väjde när han fick ett möte på den smala trottoaren.

Jag ser det hela tiden. Den här obehagliga relationen nordeuropeiska par tycks ha.

Igår såg jag tre finska män som skulle åka buss. Klädda i mysbyxor och innetofflor på stan. De stank gammal och ny fylla och verkade bara vara ute för att supa. Nu skulle de hem med bussen. Då hade de varit inne i stan mitt på dagen och druckit sprit i mysbyxor. Nu skulle de väl hem och sova antog jag. Vilka tröstlösa liv. Jag vet inte hur många nordeuropéer jag ser härnere som utstrålar uppgivenhet och tristess. De har tappat all nyfikenhet och bara väntar på att dö. Ett år till eller tio. Det verkar inte bekymra dem alls. Ju fortare desto bättre, ser de ut att tänka.

Jag förstår egentligen inte varför de avslutar sina liv på denna elefantkyrkogård härnere. Kunde de inte hålla sig hemma och bara dö i samhället de byggt upp och betalat skatt i i hela sina liv? Varför ska de krångla till det och dö härnere? Dö verkar ju vara det enda de vill. De vill i alla fall inte leva. Det ser jag på dem.

Den här resan har gett mig en del att tänka på faktiskt. Det verkar vara illa ställt med de svenska männen som är 10 - 20 år äldre än jag själv. Jag måste nog vara vaksam så jag inte blir en zombie som dem. 

Allt det vackra jag har i min hjärna.
Hur det står i kontrast till denna utbredda meningslöshet. Jag kommer inte låta det vackra hamna i skuggan av allt det där unkna meningslösa. Jag kommer alltid att glittra och dofta gott för mig själv om inte annat. Jag vill så oerhört mycket. 

Tänk att köpa en lantlig egendom härnere och sätta upp en solfångarpark och sälja el. Att odla avocado, citroner och fikon. Att cykla ner till den lokala restaurangen och dricka vitt vin och äta kalla äppleklyftor på fredagskvällarna. Att läsa böcker i en säng där läslampan är viktigare än madrassen.

Att odla tobak och få flera skördar på ett år. Att göra mitt eget solmogna snus vid Medelhavet.

Det må jag väl ändå vara värd?